Mood: Worried
Hmmmm….livet är inte alltid lätt. Det känns som att man sitter i en rävsax just nu.
Inget kul alls!
Det är massor som pågår och jag vet varken ut eller in. Känner att jag inte vet vem jag skall luta mig mot eller om jag ens har någon att göra det mot.
Det är så frustrerande att känna sig så liten, obetydlig och ynklig.
Jag är ju en stark kvinna som kan stå på egna ben och ta välgrundade beslut som gagnar både mig och de som jag älskar eller??
Är det inte så?
Tänk om hela jag är en illusion och jag bara tror mig vara en bra person och egentligen är de där hornen som mellan varven växer ut en permanent del av min anatomi?
Usch, nej så får det väl ändå inte vara………
Jag vill finna lugn och ro i själen och inte känna en ångest mest hela tiden.
Man får ångestrynkor av sådant
HJÄLP!!!
Det känns så trassligt överallt att jag inte hittar tråden där jag kan börja nysta i det hela.
Sedan är det ju det där med orken.
Orkar jag? Är jag stark nog att palla med det som förväntas av mig?
Kan jag bli den skuggan av den jag är och ändå på något sätt värdera livet lika högt och känna glädje för den person jag blivit?
Kan jag ändra mig så fundamentalt och ändå vara jag?
Begär min situation för mycket av mig?
Det känns som att det alltid är JAG som skall anpassa mig och inte övriga involverade parter. Det är jag som är problemet!
Men jag är väl inget problem heller?
Jag är väl snäll och respektfull mot de som respekterar mig eller?
Jag skulle själv beskriva mig som mer dumsnäll för det mesta än något annat. För att jag vill andra väl och för att jag känner att det ger mig glädje att ställa upp på andra och hjälpa till mm….
Tänk om jag bar är en gnäll kärring som inte fattar själv vad jag håller på med och hur jag förpestar min tillvaro för både mig själv och för andra.
Har jag fel i att kräva respekt och hänsyn för både mig och de som jag älskar?
Jag trodde jag hade koll på hur livet borde vara för att finna lyckan. En balans av lycka och lite berg och dalbana såklart!
Men varför är det då så mörkt just nu på min himmel?
Varför känns det som att det regnar så mycket att det håller på att spola bort allt det jag kämpat för och som jag älskar och vill HA i mitt liv.
Och allt jag kan göra är att stå och se på utan att lyckas med det svåra att göra valen som påverkar livet antingen till det bättre eller kort och gott till det sämre.
Kan jag finna denna styrka och måste jag göra det själv?
Kan ingen göra de valen åt mig och bara säga vad jag skall göra?
Jag VILL inte göra dem! Det är jobbigt!
Vill inte för att jag är rädd för att göra fel och mista saker som är så nära mitt hjärta som det går.
Oh, lord! I need therapy!!!
Or atleast huge glass of wine!!!!
Only time will tell I guess……………
Xoxo
