Mood: Hopefull
Ibland så sitter man i lite mer eller mindre trixiga situationer i livet.
Ja, Ni vet säkert vad man menar.
Vad vill man med sitt liv.
Is this it?
Blev det inte mer än såhär?
Man rannsakar sig själv på alla sätt man kan tänka sig.
Kritiserar sig själv en hel jäkla massa! Funderar och är rädd för vad framtiden håller för MIG!
Min personliga styrka är nog att jag inte tvivlar så mycket på mig själv utan har genom turbulens varit på det klara med att jag skall/kommer att gå starkare ut situationer som är jobbiga.
Jag kanske inte får som jag vill men jag har nog lärt mig mer om mig själv och livet i sin hel het.
Ärligt!
Det har varit grymt strängt sista tiden att vara Mig!
Har inte alls gillat den plats jag befunnit mig på. Ifrågasatt mest allt och funderat högt med mig själv för att höra hur saker låter när man säger dem.
Detta är framförallt billigare än att gå i terapi!
*skrattar*
Sedan sitter vi på trappan till garaget en solig söndagseftermiddag och jag är mer eller mindre redo att säga att vi löser nog inte det här.
Varför?
För att vi båda dragit åt varsitt håll!
Envisa är vi ju båda och även om vi är flexibla för det mesta så krockar det ibland på känsliga plan som man kanske inte vill kompromissa på.
Det gör livet mörkt och dunkelt.
Solens strålar värmde oss inte denna söndag och mörkret tycktes lägga sig över mig och en framtid där jag jobbade för egen maskin tycktes omöjlig att undvika.
Sedan sade han något som var så enkelt!
Så rätt men som han aldrig faktiskt sagt innan eller fått mig att förstå eller känna.
Han sade:
- Jag vill att vi fixar detta och att vi löser detta. Jag vill jobba på oss!
Men hur tänkte han då…….eller hur tänkte jag?
Har vi båda inte fattat detta innan?
Att det ju är det vi båda vill?
Ett liv utan dem hade ju tett sig tomt och trist men visst hade det funkat.
Dock så blir det ju en annan dimmension när vi efter dessa enkla ord helt plötsligt verkar dra åt samma håll.
Sakta men säkert började skratten och energin att återvända.
Min PLAN B - blev helt enkelt överflödig och stoppades undan på säkert ställe.
=)
Dagarna gick och jag förundrades över att dessa ord som han sade betydde så mycket för mig.
Jag tror jag visste att det var så han kände men han hade aldrig sagt det innan! Inte till mig och inte så direkt.
Som en önskan – ett gemensamt mål!
Så enkelt – så rätt!
Livet har sedan den söndagen genom gått en total förändring tycker jag.
Jag lever igen! Känner kärlek och glädje.
Vill planera och få tiden att räcka till alla som innefattas i denna familj.
Vi gör det tillsammans! Ett steg i taget.
Vi är starkare idag än innan. Vi vet mer om varandra!
Jag är rakare och utan att det blir det drama som tidigare blev av min raka/starka personlighet.
Jag ställer saker på sin spets och tvingar fram reaktioner för att missförstånd inte skall ske.
Det gör livet behagligt.
Visst är där farthinder men då lägger man bara i fyrhjulsdriften och kör på.
Enad front mot en gemensam härlig framtid!
Kort och gott - KÄRLEK!
Xoxo
