Mood: Smiling and looking happy I guess.
Det är mycket nu men ändå skimrande och glimrande liv jag lever.
Barnen har verkligen hoppat upp både en och två steg i utvecklingen och jag kan bara villigt erkänna att jag älskar dem mer och mer för var dag som går.
Detta trots att jag inte trodde att jag KAN älska dem mer.
Lyx va?
Miss J är så duktig och har börjat med att komma upp själv på morgonen och sköter allt klockrent och fort så att hon har "gos" tid med Gwen efter frukosten. Det är inte heller några problem när man säger Nej till henne. Hon bara sucka för hon vet att vi har en sådan fin balans att hon kommer att få ett JA när bättre läge kommer.
*smile*
Hennes attityd är helt annorlunda och inställningen är så härlig att det är en fröjd att vara där hon är. Det är inte fokus på vad hon INTE får längre utan fokus på att det ju är bra ändå liksom trots att hon inte alltid får sin vilja igenom. Vistelsen i England under Påsk verkar ha ändrat henne på något sätt och fått henne att hoppa upp dessa steg i utvecklingen som vi alla kan njuta av.
Dock är hon lite väl angelägen att fokusera på det som är negativt i olika situationer så jag tror man får försöka peppa henne till att lägga fokus på det som är bra och inte måla upp tänkbara negativa situationer som kanske inte ens kommer att hända.
Det är nog bara i de situationerna som min stubin är kort i dagsläget.
Så jag älskar verkligen den lilla underbara ungen till max och känner en sådan stor vilja att hjälpa henne om jag på något vis kan.
Miss F då. Hon är ju bara så jäkla mysig och klockrent duktig på det mesta. Skolan går fint, hon jobbar ju en dag per vecka och sköter det toppenbra.
Hon är för det mesta glad och vi bråkar inte mycket och det bästa är att hon verkar fått lite flyt med vännerna i skolan så att hon inte bara är hemma hela helgerna med oss när hon har möjlighet att "va" med kompisar mm.
Kvällsrutinerna funkar toppen och det är aldrig gnäll längre.
Jo, självklart gnabbas det ibland men inte mer än något vanligt så jag räknar inte det. *smile*
Det känns som att man klivit över en hög tröskel till detta rosenkimrande liv som jag befinner mig själv i just nu. Det flyter på i rasande fart men det är grymt kul också.
Att jag sitter och längtar hem varje dag är väl ett gott betyg på hur härliga barnen är.
De är så olika mina tjejer.
Miss F är så kontaktsökande att det ibland blir snudd på påträngande medan Miss J är den som väljer när hon vill vara öppen och kör ofta sitt race och man får "tvinga" henne genom att peka med hela handen för att få med henne i familjeaktivieter.
Det är nödvändigt tycker jag så de får helt enkelt ge sig till tåls för vi behöver den tiden med dem.
Mr P jobbar ju som en galning och jag har mer eller mindre varit "singel" mamman i snart 3 v då han jobbat över en massa och känns helt frånvarande när han är hemma.
Det är just därför det är så viktigt med denna familjetid som vi så väl behöver för att ge kärlek åt varandra och visa att vi står stabilt på jorden tillsammans.
Men ljuset i tunneln kan skymtas och hans arbetsbörda bör lättas en hel del inom kort.
Jag hoppas det för jag saknar min älskling och hans glittrande glada ögon (de är mest bekymrade över jobbet dessa dagar.) och hans positiva inställning och livsenergi.
Jag gör mitt yttersta för att supporta honom i denna lite mer ansträngande period.
Dock fräser jag i ärlighetens namn ibland när det blir för jobbigt och uppenbart att han jobbar för mycket. Jag tycker synd om honom för han räcker ju inte till och jag tycker synd om mig själv för att jag saknar honom.
Jag meddelade honom kallt följande:
"Du får helt enkelt acceptera att jag behöver får fräsa ifrån ibland för att kunna balansera mig själv så att jag orkar supporta dig."
Det är liksom priset han får betala för att jobba som en tok!!
Jag hade aldrig pallat det och jag förundras över hur de kan vara OK för hans Chef att han jobbar som han gör.
Kompensationen är inte tillräcklig för den insats han lägger in. Att få mer betalt skiter ju jag i för jag har hellre min Underbara Mr P hemma hos mig.
Men, men....kärleken står stabil och jag ÄLSKAR honom och änglarna till max.
Orubblig står jag i stormen där han jobbar och jag får möjligheten att vara med mina fina barn istället.
Hade det inte varit för dem hade vi haft problem för mitt liv är inte tänkt att vara ensamt i en relation.
Nåväl nu skall jag sluta svamla.
Ville bara förmedla hur lycklig jag är och hur fantastiska min "Änglar" är och hur STOLT jag är över dem. Jag tackar min lyckostjärna för att jag fått möjligheten att finnas i deras liv.
Xoxo
