Mood: Sad
Kan man älska någon för mycket?
Ibland tror jag det!
Det är nog därför jag blir så sårad och ledsen när saker och ting går åt skogen. Att man vill så väl och sedan får en käftsmäll som heter duga………det gör ont!
I detta fall är det vår underbara och för det mesta älskvärda Miss F som ställer till det för mig.
Hon har ett sjuhelsikes temperament! Man hänger liksom inte med.
Humörsvängningar som ändrar sig på sekunder! (inget ovanligt hos en tonåring säkert men hur hanterar man det?)
Det har också blivit värre tycker jag och jag vet liksom inte vad man skall göra och hur man skall bemöta det. Har försökt med den lugnare metoden och med massor av kärlek såväl som att bli topp tunnor förbannad och verkligen inte att förglömma genom att bete mig precis som hon gör.
Att bete sig precis lika dramatiskt och gapande som hon gör får mig att känna mig som en komplett idiot men ibland gör man vad som helst för att få en reaktion från henne.
När hon blir sådär arg som bara hon kan bli och man inte fattar vad fan som hände eller varför så är det som att en järnridå går ner framför henne och hon lyssnar inte och bryr sig inte alls om något annat än sin egen olycka.
Det är skrämmande och märkligt att se på och den annars så ansvarsfulla och omtänksamma Miss F har ”left the building”.
Ersättaren ger jag inte mycket för!
Hon är läskig och hemsk och saken är den att hon muckar med oss mellan varven själv för att hon vill starta dessa dramatiska episoder själv.
VARFÖR kan man fråga sig!
Jo, för att det är något som hon vill ventilera och tala om. Något som tynger henne.
Dock kan hon inte under några omständigheter bara säga ”Jag vill prata om en sak som är jobbig.” utan hon blir tokig istället och muckar med alla hemma för att få igång något.
Sedan när hon är helt förtvivlad för att vi är så arga på henne DÅ vill hon prata.
Hon sade igår att hon ju vet att det är det enda sättet hon kan prata på att bli helt tokig och sedan kunna prata. Dock funkar det inte för oss att ha det så kan jag meddela!
Jag pallar inte det!
Gissa hur motiverad man känner sig då för att prata med henne efter allt drama?
Inte särskilt kan jag meddela!
Men man gör ju det! Man måste ta tillfället i akt!
Jag hade ett samtal med henne igår och försökt få henne att förstå att hon MÅSTE försöka luta sig mot oss och prata med oss utan att det skall ta sådana löjliga proportioner.
Hon är guld att tala med när hon är klar med att vara ”drama Queen” så varför kan hon inte vara det och bara ventilera sina tankar innan och utelämna det arga och negativa?
När hon är arg och blockerad så bryr hon sig inte om någon utan gottar sig i hur dåligt hon själv mår och vill gärna påpeka hur illa alla andra beter sig.
Att ta ansvar i dessa situationer finns inte i hennes universum just då?.
Så den annars så ansvarsfulla tjejen är som bortblåst och bara skyller på andra och vill inte erkänna att hon har fel.
Hon säger också ”jag kan ju inte be om ursäkt för något som jag inte har gjort fel”!
När hon säger det är det som att hon vägrar leva i den verkliga världen utan sitter i sin glasbubbla och vägrar se vad hon själv pysslar med eller hur puckad hon låter.
Hon kan lappa till sin syster och ändå var det inte hennes fel.
Hon kan dissa mig eller sin pappa och vara hur respektlös som helst men det är inte hennes fel att hon gör det!
Man blir helt matt och orkeslös och inte vill vara där hon är!
Hon krymper själv för sig själv och hennes spillra av självförtroende blir mindre för varje gräl känns det som.
Detta oroar mig massor!
Så vad gör man när man älskar henne så mycket att det gör ont och hon vägrar låta mig hjälpa henne.
Vad gör man när hon stänger av och inte vill ta del av det man säger för att hjälpa henne eller när hon vägrar se hur illa hon själv uppför sig?
Ja, jag vet då inte för de sätt som man testat, och jag tycker fan jag testat alla, verkar inte ha någon som helst inverkan på henne.
This makes me sad!
Lär hon sig inte att hantera sitt humör eller vilja bättra sig så vet jag inte vad vi skall göra med henne.
Att hon inte ens vill bli bättre på att hantera det gör ju saken svårare. Hon är helt likgiltig och vi gör allt vi kan för att hon skall se och reagera på något sätt ALLS!
Men då gömmer hon sig bakom håret och sitter med ”död” blick och ignorerar oss och bryr sig inte alls om hur mycket hon sårar oss.
Dessa episoder har kommit och gått dessa 2,5 år jag varit med i bilden.
Det bottnar varje gång i situationer i skolan och det är som att hon skrider runt i skolan som en liten ängel och tar skit från höger och vänster av alla där.
När hon sedan kommer hem där hon är trygg så kan hon leva ut de aggressioner som hon inte vågar visa i skolan bland sina ”vänner”.
Och målet för denna ilska är ju givetvis hennes familj som älskar henne mest!
Jag frågade henne igår vilken Miss F som är den sanna!
Hon kunde inte svara på detta! Hon såg bara olycklig ut och man vill plocka upp henne och krama henne så att hon fattar hur älskad hon är och hur bra vi tycker hon är.
Men när vi säger något bra så anser Miss F att vi bara gör det för att vi ”måste”.
Hur ont gör inte det att höra?
Att hon inte litar på oss för fem öre!
Att det är som att hälla vatten på en gås och att hennes självförtroende förblir minimalt.
Hur bygger man upp denna underbara tjej så att hon blir stark och vågar möta livet och inte gömma sig.
Hennes sätt som det är i dag är helt uppåt väggarna fel så något måste göras.
Jag sade till henne kort och gått igår att nu är det andra bullar som gäller.
Hon får ta ansvar för titt humör och dra sig undan innan det brister för henne och försöka prata med oss om sådant som tynger henne.
Hon är ju för fan bara 13 och kan inte hantera livets svårigheter själv.
Snälla låt mig hjälpa dig älskade barn!
Only time will tell what will come of this all………
