Mood: It is what it is………..sort of…
Så dagarna har varit helt underbara med massor med sol och fixande hemma.
Mr P hjälpte mig med det sista gällande altanen.
Tjohoo….äntligen klar!
Nu skall det njutas i sommar……hoppas jag i alla fall.
Igår när jag satt hemma och hade kört ett ryck i trädgården så fick jag en våg av ensamhet över mig.
Kändes märkligt fast trots allt något som jag väntat på.
Det har varit ljuvliga dagar och jag har verkligen dragit styrka från det lugn som jag befunnit mig i men igår kändes det som att det är något på gång som jag kanske inte alls nödvändigtvis kommer att gilla.
Jag funderar på hur mitt liv ter sig.
Hur vill jag ha det?
Vilken typ av relation kan jag ha eller rättare sagt kan jag få?
Det känns lite sorgligt att leva själv nu och för alltid om det nu blir så.
Visst jag är ju så stark då och självständig och allt annat sånt ”bullshit” men det är inte alltid så kul.
Hur kommer jag att finna ro och lycka om jag alltid åker hem till min egen borg?
Min fina och underbara men dock tom på liv och bemötande borg!
Nåväl, nu är jag inte deprimerad eller så men det är lite trassliga tankar som kom som irriterande pop-up fönster igår kväll.
Det känns så ledsamt ibland att jag inte har någon att luta mig på och Mr P verkar så distanserad dessa dagar.
Det är som att vi har massor kärlek men har vi ett liv?
Det känns som att på grund av att vi inte är samboende så driver vi sakta men säkert ifrån varandra och det är liksom inte mycket man kan göra åt det verkar det som.
Han gör märkliga saker ibland och verkar disträ och frånkopplad och sådant finner jag grymt ”avtändande”.
Han kan gå vid min sida men han är inte där! Det är lite läskigt och jag kan inte låta bli att fundera över om jag har tålamodet med detta i det långa loppet.
Kan jag vara så tålmodig och inte bli irriterad eller frustrerad när han är där men ändå inte??
Han är väldigt frånkopplad mellan varven (detta verkar vara en genetiskt sak för han käre far är likadan) och det skrämmer mig.
Det är inte skoj att säga ”Älskling jag går in om tio minuter och gör en ugnspannkaka” och då prommenixar han in och börjar skala potatis.
WHAT?
Detta är ju inte heller något ovanligt utan liknande situationer uppstår minst ett 10 tal gånger per dag när vi ses.
Som att han inte hör mig eller fattar.
Eller så är det helt enkelt så att JAG inte fattar och att det är hans sätt att säga ”kanske vi inte är så bra ihop” då han inte tar till sig min information.
Det är lite där jag står nu och det är mäkta förvirrande och jag vet inte helt fullt vad jag skall göra.
Vissa dagar är jag 100% säker på att jag bara önskar att det skall vara över så att jag får sörja och sedan gå vidare och sedan snabbt som attans har jag svårt att tänka mig ett liv utan honom eller tjejerna.
HELP! Vad sjutton skall man göra?
Nåväl, vad är väl en bal på slottet?
Xoxo
Kommentera